Flyttlasset går...

Hej!

Jag har flyttat till http://blakoppen.wordpress.com, hoppas att vi ses där!

I like to walk and my way is my own

Att jobba på ett i ärlighetens rätt dött kafe i väst-Norge på dagarna och flugfiska lax på nätterna var en slitlig men rolig upplevelse, särskilt i det dramatiska landskapet runt Årdal. Det är lätt att lägga sig till med konstiga vanor när dygnet vänds på det sättet, som att äta kombinerad nattmat och första frukost i gryningen tittandes på gamla repriser av CSI: Miami.

Viss musik låter helt enkelt bara bättre framåt småtimmarna. Aha's Holy Ground är en sån låt jag har haft på min iPod i åratal men aldrig riktigt hört ordentligt på tills jag plötsligt upptäckte den en duggregning morgon i juli. Analogue känns som en ganska mellanmjölks-aktig skiva i övrigt, men även den har sina guldkorn. Nu är inte jag något A-ha-fan i övrigt heller så jag bortser inte ifrån att jag kan ha missat det geniala med den, men så är det. Jag har svårt att tro att den kommer att bli något mer för mig än en bra bilskiva.

Milstolpar (Eivør)

Vissa tillfällen i livet kommer man alltid minnas vad man gjorde, tror jag. 11 september spelade jag basket ute på gårdsplanen med en utav mina bästa kompisar när pappa kom hem och berättade vad som hade hänt. När jag fick höra att Michael Jackson hade dött var jag ute på krogen i Nice (Shapko). Och första gången någonsin jag lyssnade på Eivør Pálsdóttir sladdade jag bakfull nerför en solförstörd pist och undvek stenar i Le Tour.

Jag hade letat ett tag. Efter Tori Amos hade det varit ganska tomt och hennes nyare skivor gav mig inte samma kick, samma inspiration, som de tidigare hade gjort. På sätt och vis kanske jag växte ifrån det, även om jag fortfarande kan höra dem och tänka att ”jävlar vad bra det här ändå är”. Fem år och (minst) femtusen lyssningar senare. Kari Rueslåtten gillade jag vissa låtar av men en hel del var och är fortfarande lite för skruvat för mig. Kaizer's Orchestra fanns förstås och de lyssnade jag dygnet runt på under ett tag, men ...något saknades. Jag vet inte alls vad som fick mig att ladda ner den där live-torrenten med raspiga inspelningar kopierade från internet, sjungna av en artist jag knappt kunde uttala namnet på och som var från ett land i Norden jag inte ens skulle ha kunnat peka ut på kartan. Det stör mig lite att jag inte kommer ihåg det, faktiskt. Kanske hade jag läst någon recension från någon av de danska internetmagasinerna om världsmusik jag hängde på?

Inte heller minns jag om det var Mín móðir eller Trøllabundin jag lyssnade på först, men det spelar ingen roll, bara att det var någon utav dem. Att säga att det kändes som att världen stannade är kanske att ta i, men i alla fall en liten stund var det som om den höll andan. Musiken som jag drömt om, letat i alla hörn efter, fanns bara där mitt framför mig. Från en fruktansvärt dålig torrent gjord av en entusiast snarare än ett datageni eller framförallt inte av en ljudtekniker. Och musiken var (är!) bara helt otrolig. Stark, suggestiv och bara så totalt rätt som ingenting borde kunna vara egentligen. Jag lyssnade, lyssnade och lyssnade. Jag kommer inte ens ihåg om jag åkte särskilt mycket eller vart. Jag måste ha varit livsfarlig i backen för alla andra för jag var totalt uppfylld av den, musiken, och den där rösten.

När satt på bussen hem från Le Tour kände jag mig förändrad i grunden. Lite...vuxnare. Och när jag kom hem tog jag datorn, gick över till Le Coleur Cafe i Cham Sud och tittade på Youtube-videor, bara för att bli än mer övertygad om att jag hittat det jag sökte. Tre månader senare hade jag köpt alla skivor jag kunde komma över.

Blixtförälskelsen gick över, men kärleken finns definitivt kvar.

Eivør (officiell hemsida)

Wall of Eivør (fanblogg, engelska)

Facebook

Spelgläjde från Norge

Målrock, Årdalstangen augusti 2010. Tänk dig att du står barfota i gräs där dagens sista värme lämnat för en dryg timme sedan. Hösten har silkeslent börjat linda sin hand om landskapet. Det luktar friskt blandat med salt från havet, öl och cigarettrök. Kanske lite hamburgare också. Det är tillräckligt sent på kvällen för att en viss festivalstämning ska ha infunnit sig på allvar, och tillräckligt tidigt för att det ska vara möjligt att fullt ut njuta av musiken utan fulla jävlar som envisas med att knuffas och dra i dina armar.

En sådan första höstkväll såg jag norska Bergtatt. Jag hade läst någon artikel om dem tidigare och konstaterat att de kanske vore något för mig, även om jag i ärlighetens namn inte hade speciellt höga förväntningar. Ibland känns det som att vårt västerliga grannland kryllar av band med folkmusikframtoning, elfioler och galna frisyrer, så varför skulle Bergtatt vara annorlunda?

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som är annorlunda, men direkt när de drog igång första låten förstod jag att den förestående väldigt långa resan hem från sena nätter av i princip fruktlöst laxfisket i västra Norge skulle innehålla många lyssningar på Røtter, som är deras debutalbum.

Det var energin som gjorde grejen för mig, tror jag. Det syntes verkligen hur roligt de hade de ihop och jag tror att alla som letat sig till spelningen var fullkomligt fascinerade från tredje ackordet och den dryga timmen som spelningen varade. Soundet är maffigt men samtidigt inte för larmigt, med en stark vokalist och skicklig blandning mellan lugnare och mera upptempo-låtar. Det sprudlar helt enkelt av spelglädje hos Bergtatt och en svettig innerlighet som tillsammans bildar en helhet som är fruktansvärt svår att motstå.

Den absoluta höjdpunkten för mig var nog Harpa i en ren, suggestiv version. Råkar de spela någonstans nära dig, missa INTE!

Bergtatt på Facebook

http://www.bergtatt.org/