Vissa tillfällen i livet kommer man alltid minnas vad man gjorde, tror jag. 11 september spelade jag basket ute på gårdsplanen med en utav mina bästa kompisar när pappa kom hem och berättade vad som hade hänt. När jag fick höra att Michael Jackson hade dött var jag ute på krogen i Nice (Shapko). Och första gången någonsin jag lyssnade på Eivør Pálsdóttir sladdade jag bakfull nerför en solförstörd pist och undvek stenar i Le Tour.
Jag hade letat ett tag. Efter Tori Amos hade det varit ganska tomt och hennes nyare skivor gav mig inte samma kick, samma inspiration, som de tidigare hade gjort. På sätt och vis kanske jag växte ifrån det, även om jag fortfarande kan höra dem och tänka att ”jävlar vad bra det här ändå är”. Fem år och (minst) femtusen lyssningar senare. Kari Rueslåtten gillade jag vissa låtar av men en hel del var och är fortfarande lite för skruvat för mig. Kaizer's Orchestra fanns förstås och de lyssnade jag dygnet runt på under ett tag, men ...något saknades. Jag vet inte alls vad som fick mig att ladda ner den där live-torrenten med raspiga inspelningar kopierade från internet, sjungna av en artist jag knappt kunde uttala namnet på och som var från ett land i Norden jag inte ens skulle ha kunnat peka ut på kartan. Det stör mig lite att jag inte kommer ihåg det, faktiskt. Kanske hade jag läst någon recension från någon av de danska internetmagasinerna om världsmusik jag hängde på?
Inte heller minns jag om det var Mín móðir eller Trøllabundin jag lyssnade på först, men det spelar ingen roll, bara att det var någon utav dem. Att säga att det kändes som att världen stannade är kanske att ta i, men i alla fall en liten stund var det som om den höll andan. Musiken som jag drömt om, letat i alla hörn efter, fanns bara där mitt framför mig. Från en fruktansvärt dålig torrent gjord av en entusiast snarare än ett datageni eller framförallt inte av en ljudtekniker. Och musiken var (är!) bara helt otrolig. Stark, suggestiv och bara så totalt rätt som ingenting borde kunna vara egentligen. Jag lyssnade, lyssnade och lyssnade. Jag kommer inte ens ihåg om jag åkte särskilt mycket eller vart. Jag måste ha varit livsfarlig i backen för alla andra för jag var totalt uppfylld av den, musiken, och den där rösten.
När satt på bussen hem från Le Tour kände jag mig förändrad i grunden. Lite...vuxnare. Och när jag kom hem tog jag datorn, gick över till Le Coleur Cafe i Cham Sud och tittade på Youtube-videor, bara för att bli än mer övertygad om att jag hittat det jag sökte. Tre månader senare hade jag köpt alla skivor jag kunde komma över.
Blixtförälskelsen gick över, men kärleken finns definitivt kvar.
Eivør (officiell hemsida)
Wall of Eivør (fanblogg, engelska)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar