Målrock, Årdalstangen augusti 2010. Tänk dig att du står barfota i gräs där dagens sista värme lämnat för en dryg timme sedan. Hösten har silkeslent börjat linda sin hand om landskapet. Det luktar friskt blandat med salt från havet, öl och cigarettrök. Kanske lite hamburgare också. Det är tillräckligt sent på kvällen för att en viss festivalstämning ska ha infunnit sig på allvar, och tillräckligt tidigt för att det ska vara möjligt att fullt ut njuta av musiken utan fulla jävlar som envisas med att knuffas och dra i dina armar.
En sådan första höstkväll såg jag norska Bergtatt. Jag hade läst någon artikel om dem tidigare och konstaterat att de kanske vore något för mig, även om jag i ärlighetens namn inte hade speciellt höga förväntningar. Ibland känns det som att vårt västerliga grannland kryllar av band med folkmusikframtoning, elfioler och galna frisyrer, så varför skulle Bergtatt vara annorlunda?
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som är annorlunda, men direkt när de drog igång första låten förstod jag att den förestående väldigt långa resan hem från sena nätter av i princip fruktlöst laxfisket i västra Norge skulle innehålla många lyssningar på Røtter, som är deras debutalbum.
Det var energin som gjorde grejen för mig, tror jag. Det syntes verkligen hur roligt de hade de ihop och jag tror att alla som letat sig till spelningen var fullkomligt fascinerade från tredje ackordet och den dryga timmen som spelningen varade. Soundet är maffigt men samtidigt inte för larmigt, med en stark vokalist och skicklig blandning mellan lugnare och mera upptempo-låtar. Det sprudlar helt enkelt av spelglädje hos Bergtatt och en svettig innerlighet som tillsammans bildar en helhet som är fruktansvärt svår att motstå.
Den absoluta höjdpunkten för mig var nog Harpa i en ren, suggestiv version. Råkar de spela någonstans nära dig, missa INTE!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar